En sak jag lärde mig om detaljer när jag jobbade med världens största tv-underhållning

Hela teamet bakom Eurovision Song Contest 2002 i Tallinn samlade på scenen.

“The devil’s in the detail”. På svenska skulle vi väl säga “liten tuva välter stort lass”, men jag tycker det engelska uttrycket är mer målande. Det är en sanning man lär sig ganska snart när man börjar jobba med stora evenemang.

För min del brukar jag tänka på en erfarenhet jag gjorde när jag producerade Eurovision Song Contest 2000 i Stockholm.

Vår otroligt begåvade scenograf Mikael “Valle” Varhelyi hade skapat en ikonisk rund scen som omfamnades av tre runda “armar” i bakgrunden. Armarna gjorde att det inte gick att gå av och på scenen bakifrån, utan istället hade Valle designat en ramp på vardera sidan som man använde för att ta sig upp på den kanske 1,2 m höga scenen.

Inget konstigt med det kan man tycka. Men när vi började repetera stötte vi på en liten komplikation: Ett par-tre akter skulle ha en flygel på scenen. Alla som nånsin haft en flygel på en scen vet att det är inga lätta föremål att förflytta på ett plant golv, och att knuffa upp en för en brant ramp är desto tyngre.

Nåväl, i ett sånt sammanhang finns ju resurserna, så det var ju bara att scenjobbarna fick vara lite fler för att knuffa den där. Men det finns en sak man inte kan trolla bort: Tiden! Oavsett hur många man som skulle knuffa så skulle det ta tid att få upp den där flygeln på scenen.

Även i världens största underhållningsprogram för tv – med den största budgeten för något svenskt tv-program, med hundratals människor inblandade – är tiden en begränsad resurs. Och varje sekund extra på ett ställe måste tas från något annat. Då löper man risken att programmet tappar tempo och blir segt, och det är en dödssynd i tv där publiken bara är en knapptryckning från att försvinna om de har tråkigt!

Den här gången löste det sig förstås – det gör ju alltid det på något sätt. Scenjobbarna övade och övade och lyckades till sist kapa tiden det tog att få på plats den där flygeln till acceptabla 45 sekunder.

Men jag hade lärt mig en läxa – och nästa gång jag producerade en Eurovision Song Contest, i Tallinn 2002 och i Riga 2003, såg jag till att det fanns utrymme bakom scenen för all rekvisita på samma nivå som scenen, och med lätt och snabb access in bakifrån.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.